Att spendera en helg på vikingamarknad är ett slags friluftsliv där man får slåss mot vädret, improvisera logistik och i bästa fall hinna äta något som inte är bränt. Lägg till att man inte bara är där som partner till en musiker, utan också pappa till två tonåringar med egna liv och egna planer och du har receptet på ett socialt överkok, där min hjärna helst hade velat trycka på paus. Men jag är inte där för att fota, inte officiellt. Jag har inget uppdrag, ingen förväntan, ingen deadline. Det borde vara en skön slapp helg. Men det är det inte, inte för mig.
Var jag där på jobb hade allt tydligt. Då har jag haft ett syfte, en roll, en plats att stå på – bokstavligt och bildligt. Min hjärna, som annars är ett gytter av parallella tankespår, får en rak bana att springa på. Min depression tystnar, som om den tycker att jag för tillfället har annat att tänka på. Min adhd blir inte längre en störning utan ett verktyg, ett filter som sorterar ut detaljer, känslor och ögonblick snabbare än slutartiden på kameran. Jag letar inte motiv, jag ser dem överallt.
Men när jag inte har ett uppdrag är det annorlunda. Då blir kameran inte ett redskap utan ett frågetecken. Ska jag? Får jag? Borde jag? Och för vem? Den där tydliga linjen mellan mig och motivet försvinner. Jag är inte längre en del av showen utan den där turisten som stör med kameran istället för att njuta av showen.
Att vara pappa i det läget är också en balansakt. Det är inte längre fråga om att jaga småbarn med glassfläckar på tröjan, utan att försöka vara till hands för tonåringar som redan är längre än de flesta och som förmodligen lika gärna klarar sig själva. Men jag vill vara närvarande. Jag vill ta tillvara på varje minut innan de drar ut i livet på egen hand och varken vill eller hinner hänga med sin pappa. Problemet är bara att hjärnan är full av surr och känslan av otillräcklighet stampar i kulissen.
ADHDn är inte inställd på att jaga motiv med kameran. Den letar i blindo efter något, vad som helst. Och depressionenen visar vägen och vägarna leder oftare än inte till ångest.
Så jag fotar lite, inte för att jag måste utan för att jag behöver. Några bilder, lite ordning i kaoset. Och när jag kommer hem och ser på bilderna i efterhand så ser jag det: jag var där och vi hade det ganska bra ändå. En toppenhelg till och med?
Det är inte så dumt ändå, att gömma sig bakom kameran. Ibland är det där jag hittar mig själv och jag borde verkligen fota mer även om ingen betalar för tillfället. Här är bilderna jag fick med mig från Ale Vikingamarknad.
[modula id=”3136″]
Faran med att redigera bilderna bara på mobiltelefonen är att man hittar alla fel sedan när man sitter vid datorn. Men jag låter dem ligga kvar ändå, det är ju bara mina semesterbilder och inget riktigt jobb.